Har du svårt att få dina barn att äta grönsaker? Ett tips är då att smyga in grönsakerna i maten du lagar. Till exempel kan du riva ner morötter i köttfärssåsen. River man tillräckligt fint märks morötterna inte alls. Eller testa köttfärslimpan jag lagade till ikväll. Där smyger man i vitkål. Lite svårare att dölja, men det är ändå inte säkert att tricket genomskådas. Det beror på hur fint man strimlar vitkålen och hur uppmärksamma barnen är. Själv använde jag den tunnaste inställningen på en mandolin och då blev det väldigt tunt och fint skuret.

Nu har vi (oftast) inga problem med att få barnen att äta grönsaker. Ibland har vi motsatt problem, de – eller framför allt Gustaf, kan äta så mycket grönsaker att de inte orkar äta maten.

Kvällens middag blev alltså köttfärslimpa och till den serverade jag kokt potatis, löksås, morötter och broccoli samt hemgjord lingonsylt. Hur gott som helst – hamnar solklart under vardagsfavoriter. Gustaf som är den kräsna i familjen åt två stora portioner mat, det säger allt! För den delen åt vi allihopa två stora portioner av maten, så nu är vi mätta och belåtna!

Köttfärslimpa, 4 port

400 gram nötfärs
1 1/2 dl mjölk
1/2 dl havregryn eller ströbröd
1 ägg
100 gram strimlad vitkål
2 skivade gula lökar
salt och peppar

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda mjölk och havregryn/ströbröd och låt svälla 10 minuter. Tillsätt ägg och köttfärs. Fräs kål och lök i het panna med smör några minuter tills kål och lök blivit mjuka. Låt svalna något. Blanda med färsen och krydda med salt och peppar. Lägg i en avlång brödform och grädda i ugnen ca 35 minuter.

Löksås

2 gula lökar
2 msk smör
1 dl vatten
1 msk lökfond
1 tsk soja
2 dl matlagningsgrädde alt vispgrädde
salt, peppar

Skär löken i skivor och stek dem mjuka i smör. Häll på vattnet under tiden så de inte blir brända. När löken är mjuk häller man i grädde, fond, soja, salt och peppar. Låt puttra några minuter.

Häromdagen stod jag och gjorde en grov planering av vad vi skulle äta under veckan. En av rätterna skulle bli grillade kycklingklubbor och då berättade jag för barnen hur gott det är med nygrillad kyckling. Då hakar Gustaf på och säger: Mamma, min favoritmat är blodpudding med lingonsylt. Kan vi äta det? Vad gör man inte för sina barn?! Självklart ska vi ha det till middag idag!

Jag köpte hem Barnens blodpudding från Lithells som har lägre fetthalt och lägre energivärde än de flesta andra blodpuddingar på marknaden. Den är med andra ord hyffsat nyttig! Till blodpuddingen blev det skinka, hemkokt ligonsylt, keso och vitkålssallad. Riktigt gott tycker jag!

Lingonsylt, drygt 1 l sylt

1 kg lingon
2 dl vatten
500 g socker

Lägg rensade och sköljda bär i en gryta och häll på vatten. Koka bären 6-8 minuter, skumma om det behövs. Dra grytan från plattan och rör ner sockret, 1 dl i taget tills allt socker är löst. Ös upp sylten på rena varma burkar. Fyll ända upp och skruva omedelbart på lock.

Blodpudding. Smaka på ordet… Namnet lockar inte direkt till köp utan låter rent av ganska osmakligt i mina öron. Jag har en känsla av att det finns två läger – antingen avskyr man blodpudding eller så älskar man det.

Själv tillhör jag lägret som älskar blodpudding, mina barn likaså. Blodpudding är underskattad mat. Funkar perfekt till vardags. Gärna tillsammans med stekt bacon eller som idag med rökt lax, rökt skinka, hemgjord lingonsylt och grönsaker. Hade jag haft keso hemma hade jag gärna tagit en klick av det på sidan om.

Blodpudding kanske inte är den nyttigaste maten. Det är mycket dolt socker i blodpuddingen (den innehåller faktiskt lika mycket socker som cola) och fettkvalitén är inte den bästa (det finns dock både osötade och lightvarianter på marknaden). Men å andra sidan får du ett rejält tillskott av järn som är en viktig mineral för bland annat syresättning av blodet. Äter man det någon gång då och då (som jag tror de flesta blodpuddingätare gör) behöver man inte välja bort produkten pga dess sockerinnehåll. Tänk på att inte dricka mjölk till blodpuddingen då mjölken hämmar upptaget av järn!

Igår var jag och Gustaf ute i skogen en kortis. Gustaf älskar att gå i skogen. Han hoppar, leker med pinnar, upptäcker, busar och lever verkligen upp! Synd att tiden inte alltid finns… Men skogsbesök borde egentligen prioriteras!

Jag är värdelös på att hitta svamp. Hittar jag svamp har jag ofta ingen aning heller vad det är för svamp. Men jag fick en påse trattkantareller av min kollega häromveckan och nu tror jag mig faktiskt känna igen en trattkantarell när jag ser en. På Gustafs och mitt korta besök i skogen hade vi, kors i taket, faktiskt svamplycka! Jag hittade några trattisar och dessa plockade vi med hem. För säkerhets skull tog jag med dom till jobbet för att bekräfta att det verkligen var trattisar och det var det! Hinner jag ska vi försöka plocka några till i veckan. Kul!

Givetvis tog jag tillvara vår svamp och gjorde en favorit i repris, renskavsgryta. Ris, lingonsylt och grönsaker till. Mmmmmmmm…vad gott. Egna plockade svampar smakar faktiskt lite extra gott!!!

Alla var vi pepp inför kvällens middag som skulle bli våfflor med glass, grädde och sylt. Jag gjorde smeten precis enligt det recept jag alltid följer och som alltid blir hur bra och gott som helst. Idag vet jag inte vad som gick fel. Det blev helt enkelt pannkaka av det hela. Och det i ordets rätta bemärkelse Smeten bara fastnade i våffeljärnen trots extra smör. Vi fick kasta fem stycken våfflor som helt fastnade innan vi gav upp. För att rädda en del av smeten stekte jag pannkakor av den istället och det gick bra. Inte lika gott, men vi fick i oss lite mat i alla fall… Man kan inte lyckas med maten varje gång!!!

Kvällens middag var sjukt god!!! Med tanke på all svamp jag fick idag ville jag självklart laga till något med den i. Det blev en fantastisk renskavsgryta och till detta kamutvete, rivna morötter och lingonsylt. Renskavsgrytan bestod av hackad lök, pressad vitlök, ett paket renskav, massor av trattkantareller, matlagningsgrädde, soja, senap, salt och peppar. GOTT!!!!!!!!!!!!!!

Efter en intensiv helg borta från familjen var det skönt att komma hem efter mässan igår kväll. Barnen och maken mötte mig med pussar och glada rop! Det finns få saker som värmer mer än att höra båda barnen säga att de har saknat mig – underbart!

Det var också en fröjd att komma hem till ett dukat bord och fantastiskt god middag som väntade mig. Mattias hade lagat en av sina paradrätter – wallenbergare med mos och ärtor. Åh, vad gott det var!! Helt perfekt – han hade verkligen lyckats med maten.

Borta bra men hemma bäst!

Wallenbergare, 4 port

400 g kalvfärs
4 äggulor
4 dl vispgrädde
1.5 tsk salt
1 krm vitpeppar
2 skivor vitt bröd
smör till stekning

Blanda färs med salt, peppar och äggulor. Tillsätt grädden, lite i taget, under hård omrörning med en träslev. Låt sedan färsen vila en stund.

Riv brödskivorna på ett rivjärn eller med hjälp av en mixer. Strö därefter ut hälften av brödsmulorna på ett smörpapper.

Dela färsen i fem delar och lägg dem på ströbrödet. Platta ut till fem stycken biffar, cirka 1.5 centimeter tjocka. Strö över resten av brödsmulorna på biffarna. Värm en stekpanna och lägg i smör. Stek Wallenbergarna gyllenbruna på båda sidor försiktigt på svag värme, cirka 4 minuter på varje sida.

Lägg upp Wallenbergarna på serveringsfat eller direkt på tallriken. Fräs ur pannan med ytterliggare en smörklick och häll det över Wallenbergarna. Servera med extra fint potatismos, små gröna ärtor och rårörda lingon.

Det verkar som om det finns två läger, antingen hatar man blodpudding eller så älskar man det. Sen finns det visserligen några velare som ligger någonstans mittemellan, dessa tycker att blodpudding är okej (är det inte typiskt svenskt att vara lite lagom?!).

Jag tillhör lägret som älskar blodpudding. Mina barn tillhör garanterat också den kategorin. Vi fick köttbullar och pasta över från igår och jag föreslog att vi kunde äta köttbullar och pasta till middag idag igen. Gustaf, som i vanliga fall är diskret när det kommer till mat och matönskemål, talade då om i bestämd ton för mig att mamma, du har lovat att vi ska få blodpudding och BACON och SYLT till middag idag, det vill jag ha, inte köttbullar! Självklart ska ni få det sa jag och båda barnen hoppade av glädje.

Köttbullarna åkte in i frysen och två glada barn och en glad vuxen åt med god aptit kvällens middag som alltså blev blodpudding, bacon, lingonsylt och grönsaker. MUMS!